Upptäcker att jag småskrattar åt My little pony. Då har det gått ganska långt, kan man känna.
Inte nog med att humorn har degraderat till barnnivå. Dessutom märker jag att jag VERKLIGEN vill veta hur det går för Rainbow dach och dom andra hjälteponnyerna.
Så.
Jag struntar i tvätten och disken och låter mig schwepas iväg in i det magiska ponnylandet.
Måste också här ge mig själv en stor klapp på axeln!
Vi har inget nät så här passande på en vabdag så jag har lyckats parkoppla L's padda med min lur så att vi båda kan åtnjuta mitt telenät.
A men asså hörde ni? PARKOPPLA!
Tekniskt geni eller?
Från det till Anja Persson.
Såg av en slump en dokumentär om henne. Hon kanske inte har den färgstarkaste personligheten, men jäklarns vad envis och målmedveten!
Hon sa något svinbra:
Så bra som man känner sig på startlinjen när man vet att man är bäst. Det är den känslan jag strävar efter.
Och.
Precis så vill man känna. Självsäker, kompetent och trygg. Samt bäst dåra!
Vi som står eller har stått på scen och dansat i en perfekt korre. Vi vet! Vi har känt det där:).
Efterlyser denna känsla även vid diskbänken, vid dagishämtning och i tv-soffan.
Min coola syrra i dansshow på Intiman med Laisings!