Vi är i Norrbotten.
Min mamma, L och jag sitter i bilen på väg till Suomi för att köpa det man köper där. Dvs. senap, bröd, lakrits och bärs.
Vi småsnackar om ditten och datten. Det är en mysig stämning i cupén. Loke skall inkludera min mamma i kvällens aktiviteter och utbrister:
L: Tjejen som sitter där bak.
Jag: Menar du mormor?
L: Ja, för hon är ju en tjej trots allt.
Alltså.
Vad i hela världen betyder trots allt för en fyraåring. Trots allt vaddå? Vad är det för allt som mormor har gjort för att inte vara en tjej? I fyraåringens ögon. Och varför säger han inte bara mormor?
Så himla underbart.
Små saker och funderingar.
Man skulle önska att de printades in i ens medvetande för alltid så att man inte glömde...
Att plockas fram när ungen är femton bast och ba: men fy fan morsan, alla andra får ju dricka bärs och vara ute till 06.
Ve & fasa.
Längtar ju inte ihjäl mig dit precis...
När trehjulingen skall bytas ut mott moppe...