Var på ett föredrag igår. Sent som fan masade man sig in till stan för att lyssna på förlag och författare om resan till utgiven bok.
Inser att jag inte orkar skriva en bok till. Det är så sjukt mycket redigerande innan det blir tillräckligt bra.
Börjar istället fundera på dikter.
Fem meningar med bevingade ord och saken är biff.
Passar min ork lite bättre.
Sitta och se drömmande ut en stund och så vips kommer dikten till mig och jag sätter den på pränt och en hel värld gapar av hängivelse.
Det är finkultur minsann!
För.
I Sverige är allt som "folket" gillar, fulkultur. Det som är tillgängligt för gemene man håller inte hög kvalitet.
Nämligen.
Man ska typ skämmas för att man skriver lättillgängligt.
Så mitt mission possible:
En j-ligt abstrakt diktsamling. (Som typ fyra vanliga människor kommer att läsa, men oj vad hyllad den blev av konstkritikerna). Så värt!
För vem fan vill tjäna några pengar på sitt verk. Man skriver väl för att man annars dör själsligt. Elr?;)
Märks det förresten i min något syrliga och bittra ton att jag har mens?
Det lär i alla fall halva Sats ha märkt eftersom jag spankulerade igenom gymmet med en härlig röd fläck på brallan. Man vill, när man upptäcker detta ca en timme senare, bara dra något jävligt gammalt över sig och typ sjunka rakt ner i underjorden.
Så om ni vill mig något får ni prata med snäll röst.
Finkultur minsann!
