Var hos dietisten. Vi pratade om varför det var så rackarns svårt att låta bli att överäta. Hon bad mig identifiera vilka situationer som fick mig att tappa greppet och bara moffa in snacks och dylikt i munnen. Ja ba, vinet. Det är vinets fel. Någonting händer efter cirka sju klunkar. Det är precis som att man ba, äh skitsamma det finns ingen morgondag, jag oövervinnerlig och carpe fucking diem. Man måste väl få leva nån gång också!
Notera dock detta: jag är 43 år och har en fyra-åring samt lider av kontrollbehov och panikångest. Jättetroligt att jag bara kastar mig ut like there is no tomorrow. Näe. Men det är den där känslan man vill åt. Inga krämpor eller problem, öppen och lätt i sinnet som man var när man var typ arton och verkligen carpade varenda jävla dag. NU blir man ju trött bara av att tänka på att fånga dagen och när man väl ska till att göra det ja, då är klockan 22.15 och den enda carpning som blir av är att kolla fejjan och insta och se hur väl andra har lyckats carpa. Suck!
Jaja, idag är det vindag! Trevligt som fan i sju klunkar:) Sen börjar levern jobba bort alkoholen och glömmer att producera blodsocker. Så himla dåligt. Det är ju ändå leverns uppgift att hålla blodsockret stadigt. Och vad händer då? Jo, man blir hungrig fast man inte är det. Smart levern, smart!!! Skönt i alla fall att veta att det inte är ens eget fel att man måste vräka i sig en chipspåse när man druckit vin. Näe, levern får fan skärpa sig!
Har jag sagt att jag gillar mönster? Idag känner jag nog ändå att jag kanske gick till överdrift...