Självinsikt. En ganska jobbig sådan.
Liten bakgrundsinfo:
Jag har ju arbetat som danspedagog i större delen av mitt vuxna liv. Det har varit fantastiskt att få jobba med sin hobby...(som många tror att det är). Eftersom min hobby är att planera danslektioner och hitta passande övningar och koreografier till danselever i olika åldrar samt på schemalagt arbetstid lära ut detta. Eller var min hobby kanske att dansa? Jag vet inte det är ju så likt att undervisa eller undervisas. Tydligen. Enligt många.
Nåväl, det jag dock ville plocka upp som en av de mest prövande aspekterna i att lära barn saker, är deras föräldrar. Föräldrar som också är danspedagoger, eller rättare sagt tror sig vara det. Som påpekar att deras barn minsann klarar svårare koreografier eller föräldrar som har en annan syn på lektionens upplägg eller vad det nu kan vara. Alltid uppfriskande och stärkande i sin lärarroll att bli ifrågasatt på detta vis. Gärna inför hela gruppen barn så att dom som skall följa mina instruktioner också börjar tvivla. Nämen då känns det bra! Man blir glad av att jobba under dom förutsättningarna. Och så lätt det är, som att klia sig på armen ungefär!
Behöver jag nämna att jag genom åren alltid hatat dessa ragatföräldrar.
Nu.
Jag står och glor på L genom fönstret in till simskolan. Märker att jag inom mig ifrågasätter att barnen skall sitta på kanten och vänta på sin tur så länge. (3 minuter ca.) Undrar varför fröknarna tar L sist? Och kommer han verkligen att lära sig något här? Funderar på att skriva ett mail och ifrågasätta...
Slutsats:
Jag har tydligen blivit simlärare utan att ens ha gått någon som helst utbildning i ämnet eller överhuvudtaget ha någon erfarenhet i simskoleundervisning. Fett!
Min mamma kan allt!
Kan faktiskt relatera fast jag inte har barn! 😅👍🏽 /Karin