Alltså, hatar man inte handväskor egentligen?
Minsta lilla grej man ska ha är ju spårlöst. Man hittar precis allting annat men inte just den saken.
Så jobbigt när man utan vantar i första novemberfrosten i senhöstdunklet ska hitta dörrnyckeln.
Och.
Man i andra handen har två påsar med mat som man inte vill ställa ner eftersom två buffliga hundar då kommer att attackera innehållet.
Lägg där till 4-åring som står och skriker att han fryser och vill in.
Ja det är då man efter ca tre evighetslånga minuters grävande i handväskans svarta, ändlösa inre helt sonika bara slänger matkassarna på tomten, skriker helt neurotiskt åt barn och hundar och slutligen häller ut väskans innehåll på farstubron.
Japp.
Som sagt.
Hatar handväskor.
Sneakpeak på ett möjligt väskinnehåll hittar du här.
Ibland har man ju emellertid älskat att ha handväska. Då på den tiden när det begav sig, läs 19-års åldern typ.
Då var det ju nämligen viktigt med det obligatoriska "ommanskullesovaborta"-kittet.
Rena trosor, självklart stringmodel. Något annat var inte att tänka på.
Sminkväska, här snackar vi maximodell!
Hårspray, tänk cementerad uppåtstående lugg som skulle underhållas.
Alvedon, att man inte skulle blanda paracetamol och alkohol var nämligen inte känt på tiden.
&
Vinpava samt öppnare (skruvkork kom långt senare, förutom på klassikern Green Pearl;))
Med denna överlevnadsmodell var det en ren ynnest att vakna upp varsomhelst.
Nu.
Skulle jag hoppa från balkongen om jag inte vaknade upp på min egen kudde...
Time Changes... Älskar dock fortfarande vitt vin.
Idag måste det emellertid vara iskallt.
Inte.
Handväskevarmt.
